matilada

2011-04-28
16:44:26

Påsk och långledigt

Vi är mitt uppe i två långhelger på raken, med påskhelgen och Bröllopshelgen som ger oss fyra dagars ledigt varje helg. De smarta människorna jobbar inte de ynka tre dagarna mellan helgerna, eller så "jobbar de hemifrån". Påskhelgen var en enda parad med godis och choklad och jag lyckades pricka in och få ett påskägg varje dag fyra dagar i rad. Inte illa det inte. Dock är jag ingen storätare av choklad, så det lär ta ett tag att få slut på allt. På skärtorsdagen bjöd Rhiannon ut mig och J (och även C fick vara med på ett hörn) på middag på Prezzo i Alton som tack för att vi klippt hennes hundars klor. Mycket god middag och trevligt sällskap och när hon åkt hem igen på kvällen visade det sig att jag och J fått varsitt påskägg, något som alla utom jag tycktes ha vetat om redan inna hon for.

Påskägg nummer två uppenbarade sig på fredagen och levererades av Jan och Gib. Det var en fruktansvärt varm dag och chokladen hade smält lite på bilresan och på grund av vissa platssvårigheter i kylen (som är fylld till bristningsgränsen och rymmer vissa saker som inte gick in i någon av frysarna efter C's senaste shoppingtur) åkte den raka vägen ut till grooming, som trots extrem hetta utomhus alltid tycks vara kallt. Där står chokladen än idag och är alldeles lagom kyld när man går förbi och blir sugen på godis. Kan man ha det bättre? 

Ägg nummer tre anlände med posten på lördagen. Det var från mor och far och innehöll svenskt lösgodis och fyra djur. Trots att det till viss mån går att få tag på svenskt godis a la Karamellkungen i England är det inte riktigt samma sak som det svenska originalet. Dessutom har de inte alla sorter här och saltlakrits är något som väldigt sällan går att finna. Kort sagt var det ett mycket trevligt paket som kom och J fick sin första (och antagligen sista) upplevelse med saltlakrits. Hon var inte imponerad, men så gillar hon inte lakrits överhuvudtaget, så det var inte så konstigt.

På påskdagen runt frukostbordet mumlade C helt plötsligt något om att hon var tvungen att göra något och hastade sedan iväg från bordet. Några minuter senare anlände hon med ägg nummer fyra: en låda med Thornton's chokladbitar. Mums! Förövrigt samma sort som jag fått av henne när jag klarade uppkörningen och som jag åt sista biten av helgen innan påsk. Snygg timing där! Godisskåpet i köket var vid det här laget överfullt och kylen var inte att tänka på, så min chokladask fick slå sällskap med mitt chokladägg ute i grooming. Dubbelmums!

I övrigt var påskhelgen väldigt skön, med sovmorgon till sju varje morgon och skinande sol från en klarblå himmel varje dag. Vi har lyckats gå ut med nästan alla hundar varje dag den senaste veckan och det känns som en ganska bra bedrift. Thamesis fick sina valpar på påskaftons morgon, så nu har vi 8 valpar i huset som hjälper till med att hålla allt igång och vid liv och förhindrar att det någonsin är tyst. Ingen skymt av Sonars valpar än, men en trip till veterinären idag bekräftade att det i alla fall finns valpar därinne, så det är bara att vänta och se. Vi kommer sakna henne enormt häruppe på övervåningen när valparna väl kommer.

Imorgon är det dags för det Kungliga Bröllopet och det ska bli ganska skönt när det är över. Lite underhållande är det dock och något ska jag kanske försöka mig på att kolla på det, vid tillfälle. Bentworth har ett street party dagen till ära och folk är välkomna att klä ut sig och den med den mest patriotiska utklädnaden vinner ett pris. Sånt händer inte riktigt i Sverige va? Det är nästan så man är sugen på att ta med sig några hundar och gå dit en sväng bara för att kika på vad det är för något.
2011-04-20
21:15:59

Dripp dropp, dripp dropp

Igår gick jag genom engineering och upptäckte att det sakta droppade vatten från taket. G satte ut hinkar på strategiska platser och ringde rörmokaren, som sa att han kunde komma dagen därpå. På kvällen hade droppandet tydligen slutat, så G tog bort hinken.

Det första jag fick höra från C imorse var en varning om att engineering var väldigt blött. Tydligen hade vattnet legat centimeterdjupt på golvet vid dörren när hon gått upp tidigare på morgonen. Som tur var är golvet därinne ojämnt, så hundarna som sov där hade kunnat krypa ihop vid den andra dörren för att hålla sig någotsånär torra. Vi skulle nog ha lämnat kvar hinken... När jag några minuter senare gick genom engineering med Sonar, Billy och Ben föll vattendropparna så tätt att det nästan var som en liten duschstråle. G sprang runt som en yr höna i panik och letade hinkar, kollade hinken uppe på kattvinden och var allmänt virrig. Det var nästan så jag inte ville tala om för honom att när jag gick genom grooming föll det en vattenkaskad från taket som vilken dusch som helst skulle vara avundsjuk på och golvet var som en liten sjö under gummimattorna...

Med sådan action på nedervåningen kunde jag inte gå och lägga mig igen, trots att jag var ledig och hade sett fram emot en sovmorgon. Det slutade med att jag vandrade runt i min pyjamas (min stora Chess-tröja!) och matade hundar och hjälpte till med lite allt möjligt istället. Sedan åt jag frukost för första gången någonsin i pyjamas! Det var underligt mysigt.

Efter frukost tog jag, för att undkomma vattenkaoset ett tag, ut Sonar och Ben på promenad i skogen. De älskade det! Har inte gått där sedan förra sommaren, eftersom Ben har varit lite väl angelägen om att jaga fasaner tidigare och den skogen kryllar av fasaner. Idag uppförde han sig dock som en pärla och skötte sig exemplariskt precis hela tiden. Då blir man stolt! Sonar var ,som alltid, ett ljus och det var t-shirtväder redan före nio på morgonen. De har satt upp höga stängsel runt Gaston Grange för att hindra hjortarna från att äta de exotiska och dyrbara träden de planterat där innanför och det är helt perfekt för de hindrar hundarna från att sticka efter fasaner också.

I skogen visade det sig finnas ett hjulspår som fortfaradne hade lite vatten i sig, trots att det inte regnat på evigheter, och båda hundarna dränkte in sig riktigt ordentligt. För att verkligen försäkra sig om att han inte skulle bli tagen som en golden av någon rullade sig Ben på grusvägen också och täcktes av ett fint dammlager som tillsammans med leran gömde nästan all gul färg på honom. Det bästa av allt var att när vi kom hem hade de stängt av vattnet i väntan på rörmokaren, så jag kunde inte spola av hundarna utan fick släppa ut dem i goldie run smutsiga. Måste medge att jag var lite oroad över hur det skulle gå ikväll med två skitiga hundar på heltäckningsmattan, men då hade jag glömt the goldie runs renande effekt. När jag tittade till dem på kvällen hade leran torkat och ramlat av och jag möttes av två skinande rena hundar. Fantastiskt!


Härlig morgon




Blått.



Ben-Ben



Världens bästa Sonar.


Denna hund stoppade jag in i the goldie run efter promenaden.

2011-04-14
22:09:15

Chess och hemresa

Vi anlände till King's Theatre, där Chess gick, något för tidigt och de verkade knappt ha öppnat än, så vi stod och väntade strax innanför dörren medan de fixade i ordning shopen och program och så vidare. Efter en liten stund började vi kolla närmare på biljetterna och skyltarna ovanför dörrarna och insåg att våra platser måste finnas vid en annan ingång, för där vi stod tycktes man bara kunna komma till de dyraste platserna. Ut genom dörren och runt hörnet till nästa ingång. Den såg lite mindre fin ut än den vi just kommit ifrån. Vår? Nej. Ut igen och vidare runt. Ny dörr, ny trappa. Den här såg inte alls fin ut: det liknade mer trappuppgången i en högstadieskola än ingången till en gammal teater. Det var vår ingång! Många trappor upp, men när vi kommit halvvägs lystes trapphuset upp av en stor Chess-affisch som satt på en anslagstavla på väggen och såg fin ut. En liten tanke började gro. Väl uppe fanns det ingen shop, som jag halvt hoppats, så för min del blev det till att springa ner för alla trappor igen och runt till den fina ingången och shopen. Till min stora besvikelse sålde de inga affischer alls (vad är det för musikalshop där de inte säljer AFFISCHER?!), så därmed gick min högsta önskan i kras. I månader hade jag planerat och längtat efter att köpa två saker när jag gick på Chess: en affisch och en t-shirt, en sådan där schackrutorna ramlar huller om buller.

Dröm nummer ett krossad, dags för dröm nummer två. Det visade sig att de hade exakt en sådan t-shirt som jag ville ha, både i svart och rött. Svart var ju min ultimata dröm, så det blev perfekt! Tills hon sa att de bara hade den i M och L. Jahapp. Kan jag få se den röda då? Javisst, men den har vi bara i L och XL. Vad är det för stil?! Hur tänker man då? Jag frågade lite halvsarkastiskt om de hade något i mindre storlekar och då halar hon fram en knallrosa t-shirt med texten I Know Him So Well och säger att jovisst, den här. Aldrig vid min kofot tar jag på mig ett sånt plagg! Det blev till slut den svarta i några storlekar för stort, samt ett program. När jag fått sakerna tittade jag på min lilla handväska och sedan på grejerna, som absolut inte skulle gå ner, och undrade sedan försiktigt om de kanske hade en påse man kunde få? Inte hade de det inte, men däremot kunde jag få köpa en röd i tyg för £5. Hade inte den där tanken från trapphuset vid det här laget växt till en färdig plan hade jag totalt bojkottat påsen, men som det var nu kunde den bli användbar, så jag betalade villigt fem pengar och fick min påse.

På tillbakavägen var trapphuset helt tomt och öde; ingen ville väl köpa de billiga biljetterna och få använda den sunkiga ingången. Affischen hängde kvar och såg ensam ut och det var väldigt lätt att bara haka ner den, rulla ihop den och stoppa den i min nya röda påse. Sen tassade jag kvickt som en vessla uppför återstoden av trapporna och slank ner på min plats längst fram bredvid mamma, med min röda påse och tjuvgodset säkert instoppade under stolen. Med mina tidigare misslyckade försök till olydnad i färskt minne (fotot på MAMMA MIA!, åka en station längre med tåget) satt jag som på nålar innan föreställningen började och var halvt övertygad om att det skulle komma en karl och lysa på mig med ficklampa och kräva att få se min påse, men inget hände och efteråt var det heller ingen som sa något. De hade säkert inte ens märkt att den saknades, det fanns ju så många.

Föreställningen var...intressant, för att uttrycka mig neutralt. Inte riktigt vad jag förväntat mig, men å andra sidan var de enda riktlinjer jag hade att gå efter min DVD med inspelning från när Chess sattes upp i Stockholm på svenska för 9 år sedan och bara att det är på olika språk är ju ganska annorlunda. Det jag reagerade främst på i Glasgow var bristen på rekvisita på scenen. Det enda de använde genom hela föreställningen var två bord. Två bord. De flyttades runt lite, men oftast bara stod de i mitten. Jag som inte är jättehemma på låttexterna på engelska hade då vissa problem att hänga med i handlingen. Den andra stora skillnaden var att orkestern här satt på scenen. Oftast satt de inte heller utan var med och dansade och sjöng medan de spelade sina instrument. Ibland dansade de till och med så vilt att de skymde själva föreställningen och schackturneringen.

En överraskande speciell uppsättning var det och jag tror jag skulle behöva se den igen, nu när jag vet vad jag har att förvänta mig, för att kunna säga om jag gillade den eller inte. I nuläget är jag inte heltänd på den, men musiken är underbart bra och jag gillar min svenska DVD, så den kanske behöver en chans till. Men MAMMA MIA! kommer nog alltid att vara bättre ;)

Efter föreställningen ilade vi snabbt som ögat genom människomassan och skyndade mot stationen för att ta tåget till Prestwick och det var så varmt att det gick bra att gå utan jacka. Det blåste som sjutton och när vi kom upp på en höjd fick vi medvind, så det kändes nästan som om man flög fram genom natten. Underbart uppfriskande! Ett sånt där märkligt minne som gör en otroligt glad och som man kommer komma ihåg för alltid. Mystiskt.

När vi hämtat ut våra väskor och köpt tågbiljetter hade vi missat tåget med en minut, så det blev till att vänta en halvtimme på nästa. Inte världens roligaste, men det funkade det med. Vårt B&B låg mycket nära stationen i Prestwick, så vi kom dit strax före midnatt och ringde på dörren. Och ringde på. Och ringde på. Ingen öppnade. Inget svar i telefonen heller. Efter tio minuter gav vi upp och traskade iväg för att spendera en natt på flygplatsen. Synd det, för det hade varit verkligt skönt att sova i en riktig säng den natten. Man var ganska trött efter att ha släpat runt på väskorna halva dagen och sedan gått på musikal och allt. På flygplatsen var allt stängt och säkerhetskontrollen skulle inte öppna igen förrän nästa morgon. Testade ringa igen och svarade han. Tydligen hade det varit något fel på klockan, för han hade suttit och väntat på oss men inte hört någonting alls. Snäll som han var kom han och hämtade oss i bil, trots att det inte tog mer än tio minuter att gå, och ett tag senare fick vi äntligen krypa ner i en säng och det blev i alla fall några timmars sömn till slut.

Flyget nästa morgon var problemfritt, även fast säkerhetskontrollen blev väldigt misstänksamma när de såg min sadeltvål och blev tvungna att tömma hela min ryggsäck för att sedan slänga i allt igen huller om buller och röntga om. Det var mycket köande och de var väldigt omständliga med handbagaget och att det inte fick vara större än att det gick ner i korgen och att man bara hade en med sig, även fast den andra var en pytteliten handväska. Till slut kom vi dock på flyget och landade på Stansted utan problem. Efter lite frukost skildes jag och min mor åt för den här gången och hon tog flyget till Sverige medan jag tog bussen in till London. Jag var den enda passageraren på den resan, vilket kändes lagom onödigt, men samtidigt var det ganska skönt att inte ha massa andra högljudda männsikor runt sig.

Tåg från Victoria station till Clapham Junction där alla tåg verkade vara försenade på grund av en olycka på någon annan station. Mitt tåg var tydligen en timme försenat, men jag behövde som tur var bara vänta en kvart på det. Det var dock överfullt och det tog ett bra tag innan jag hittade någonstans att sitta. Basingstoke var jättevarmt och jag satt i t-shirt och svettades och väntade en timme på bussen. Lite skillnad mot Skottland där man inte ofta kunde gå utan jacka ens! Väl hemma möttes jag av ett stort gäng leende, glada hundar samt en leende, glad J. Härligt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst!