matilada

2011-04-14
22:09:15

Chess och hemresa

Vi anlände till King's Theatre, där Chess gick, något för tidigt och de verkade knappt ha öppnat än, så vi stod och väntade strax innanför dörren medan de fixade i ordning shopen och program och så vidare. Efter en liten stund började vi kolla närmare på biljetterna och skyltarna ovanför dörrarna och insåg att våra platser måste finnas vid en annan ingång, för där vi stod tycktes man bara kunna komma till de dyraste platserna. Ut genom dörren och runt hörnet till nästa ingång. Den såg lite mindre fin ut än den vi just kommit ifrån. Vår? Nej. Ut igen och vidare runt. Ny dörr, ny trappa. Den här såg inte alls fin ut: det liknade mer trappuppgången i en högstadieskola än ingången till en gammal teater. Det var vår ingång! Många trappor upp, men när vi kommit halvvägs lystes trapphuset upp av en stor Chess-affisch som satt på en anslagstavla på väggen och såg fin ut. En liten tanke började gro. Väl uppe fanns det ingen shop, som jag halvt hoppats, så för min del blev det till att springa ner för alla trappor igen och runt till den fina ingången och shopen. Till min stora besvikelse sålde de inga affischer alls (vad är det för musikalshop där de inte säljer AFFISCHER?!), så därmed gick min högsta önskan i kras. I månader hade jag planerat och längtat efter att köpa två saker när jag gick på Chess: en affisch och en t-shirt, en sådan där schackrutorna ramlar huller om buller.

Dröm nummer ett krossad, dags för dröm nummer två. Det visade sig att de hade exakt en sådan t-shirt som jag ville ha, både i svart och rött. Svart var ju min ultimata dröm, så det blev perfekt! Tills hon sa att de bara hade den i M och L. Jahapp. Kan jag få se den röda då? Javisst, men den har vi bara i L och XL. Vad är det för stil?! Hur tänker man då? Jag frågade lite halvsarkastiskt om de hade något i mindre storlekar och då halar hon fram en knallrosa t-shirt med texten I Know Him So Well och säger att jovisst, den här. Aldrig vid min kofot tar jag på mig ett sånt plagg! Det blev till slut den svarta i några storlekar för stort, samt ett program. När jag fått sakerna tittade jag på min lilla handväska och sedan på grejerna, som absolut inte skulle gå ner, och undrade sedan försiktigt om de kanske hade en påse man kunde få? Inte hade de det inte, men däremot kunde jag få köpa en röd i tyg för £5. Hade inte den där tanken från trapphuset vid det här laget växt till en färdig plan hade jag totalt bojkottat påsen, men som det var nu kunde den bli användbar, så jag betalade villigt fem pengar och fick min påse.

På tillbakavägen var trapphuset helt tomt och öde; ingen ville väl köpa de billiga biljetterna och få använda den sunkiga ingången. Affischen hängde kvar och såg ensam ut och det var väldigt lätt att bara haka ner den, rulla ihop den och stoppa den i min nya röda påse. Sen tassade jag kvickt som en vessla uppför återstoden av trapporna och slank ner på min plats längst fram bredvid mamma, med min röda påse och tjuvgodset säkert instoppade under stolen. Med mina tidigare misslyckade försök till olydnad i färskt minne (fotot på MAMMA MIA!, åka en station längre med tåget) satt jag som på nålar innan föreställningen började och var halvt övertygad om att det skulle komma en karl och lysa på mig med ficklampa och kräva att få se min påse, men inget hände och efteråt var det heller ingen som sa något. De hade säkert inte ens märkt att den saknades, det fanns ju så många.

Föreställningen var...intressant, för att uttrycka mig neutralt. Inte riktigt vad jag förväntat mig, men å andra sidan var de enda riktlinjer jag hade att gå efter min DVD med inspelning från när Chess sattes upp i Stockholm på svenska för 9 år sedan och bara att det är på olika språk är ju ganska annorlunda. Det jag reagerade främst på i Glasgow var bristen på rekvisita på scenen. Det enda de använde genom hela föreställningen var två bord. Två bord. De flyttades runt lite, men oftast bara stod de i mitten. Jag som inte är jättehemma på låttexterna på engelska hade då vissa problem att hänga med i handlingen. Den andra stora skillnaden var att orkestern här satt på scenen. Oftast satt de inte heller utan var med och dansade och sjöng medan de spelade sina instrument. Ibland dansade de till och med så vilt att de skymde själva föreställningen och schackturneringen.

En överraskande speciell uppsättning var det och jag tror jag skulle behöva se den igen, nu när jag vet vad jag har att förvänta mig, för att kunna säga om jag gillade den eller inte. I nuläget är jag inte heltänd på den, men musiken är underbart bra och jag gillar min svenska DVD, så den kanske behöver en chans till. Men MAMMA MIA! kommer nog alltid att vara bättre ;)

Efter föreställningen ilade vi snabbt som ögat genom människomassan och skyndade mot stationen för att ta tåget till Prestwick och det var så varmt att det gick bra att gå utan jacka. Det blåste som sjutton och när vi kom upp på en höjd fick vi medvind, så det kändes nästan som om man flög fram genom natten. Underbart uppfriskande! Ett sånt där märkligt minne som gör en otroligt glad och som man kommer komma ihåg för alltid. Mystiskt.

När vi hämtat ut våra väskor och köpt tågbiljetter hade vi missat tåget med en minut, så det blev till att vänta en halvtimme på nästa. Inte världens roligaste, men det funkade det med. Vårt B&B låg mycket nära stationen i Prestwick, så vi kom dit strax före midnatt och ringde på dörren. Och ringde på. Och ringde på. Ingen öppnade. Inget svar i telefonen heller. Efter tio minuter gav vi upp och traskade iväg för att spendera en natt på flygplatsen. Synd det, för det hade varit verkligt skönt att sova i en riktig säng den natten. Man var ganska trött efter att ha släpat runt på väskorna halva dagen och sedan gått på musikal och allt. På flygplatsen var allt stängt och säkerhetskontrollen skulle inte öppna igen förrän nästa morgon. Testade ringa igen och svarade han. Tydligen hade det varit något fel på klockan, för han hade suttit och väntat på oss men inte hört någonting alls. Snäll som han var kom han och hämtade oss i bil, trots att det inte tog mer än tio minuter att gå, och ett tag senare fick vi äntligen krypa ner i en säng och det blev i alla fall några timmars sömn till slut.

Flyget nästa morgon var problemfritt, även fast säkerhetskontrollen blev väldigt misstänksamma när de såg min sadeltvål och blev tvungna att tömma hela min ryggsäck för att sedan slänga i allt igen huller om buller och röntga om. Det var mycket köande och de var väldigt omständliga med handbagaget och att det inte fick vara större än att det gick ner i korgen och att man bara hade en med sig, även fast den andra var en pytteliten handväska. Till slut kom vi dock på flyget och landade på Stansted utan problem. Efter lite frukost skildes jag och min mor åt för den här gången och hon tog flyget till Sverige medan jag tog bussen in till London. Jag var den enda passageraren på den resan, vilket kändes lagom onödigt, men samtidigt var det ganska skönt att inte ha massa andra högljudda männsikor runt sig.

Tåg från Victoria station till Clapham Junction där alla tåg verkade vara försenade på grund av en olycka på någon annan station. Mitt tåg var tydligen en timme försenat, men jag behövde som tur var bara vänta en kvart på det. Det var dock överfullt och det tog ett bra tag innan jag hittade någonstans att sitta. Basingstoke var jättevarmt och jag satt i t-shirt och svettades och väntade en timme på bussen. Lite skillnad mot Skottland där man inte ofta kunde gå utan jacka ens! Väl hemma möttes jag av ett stort gäng leende, glada hundar samt en leende, glad J. Härligt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst!
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: