matilada

2011-07-30
23:25:33

KCGCDS test

Så var det då slutligen dags för KCGCDS test. Lily och Ben guld och Toby, Hurricane, Tornado och Typhoon silver. Ben gjorde ett riktigt bra första intryck genom att dyka upp täckt i lera (någon hade visst envisats med att promenera till Wield med honom, Sonar och Lily; vet inte vem det kan ha varit *vissel vissel*) och sedan kasta sig mot Rosie för att hälsa och samtidigt slita sönder sitt läderhalsband. Tio poäng till Ben Ben! En handduk fick torka bort så mycket lera det gick och av G fick vi låna ett halvstryp, så allt ordnade sig ganska bra ändå trots allt. Sedan var Ben den duktigaste pojken i världen. Har aldrig sett honom så bra och han gjorde allt perfekt och med en otrolig entusiasm som jag aldrig riktigt sett på träning. Han gled genom alla guldövningar som en stjärna!

Toby å sin sida var mer distraherad än vanligt och flängde runt som ett höstlöv i änden av kopplet, lyckligt ovetande om alla instruktioner matte försökte ge honom. Efter en något skakig början där han absolut inte ville gå fint i kopplet och jag fick en tillsägelse att han drog (nähä?! Det hade jag inte märkt!) lugnade han ner sig något och platsliggningen klarade han ganska bra; jag tror det hjälpte att C stod i närheten och höll koll på bc-valparna som gjorde samma sak. Inkallningen gick över förväntan och jag vet inte om det var min rytiga påminnelse som fick honom att koncentrera sig hela vägen tillbaka till mig , men tillbaka kom han. Come away from distraction gick galant tills han såg C och Lily i närheten och bestämde sig för att dra som en dåre och säga hej till dem. Vi fick emellertid ett andra försök och då gick det mycket bättre och han följde mig ganska hyfsat. Resten var inga större problem; leka är han bra på och uppförande i bilen är lätt som en plätt i Tobys värld (fast det är nog dags att börja hårdträna på att hoppa in i bilen nu). Till min stora förvåning klarade så mitt lilla vilddjur silvernivån. Det kändes inte helt välförtjänt, men jag vet att han kan mycket bättre än han presterade idag, så på något bakvänt sätt kanske vi förtjänade det ändå. När han koncentrar sig kan han vara ruskigt duktig! Synd att det aldrig är för några längre stunder ;)

Det var trötta hundar och trötta människor som återvände hem strax efter fyra. Själv kände jag mig helt slut i huvudet efter två timmars stenhård koncentration och till och med valparna var lite slaka. Men alla klarade sina respektive nivåer och matte är speciellt stolt över sina två gula pojkar!

Värd att nämnas är också flyguppvisningen vi fick se på kvällen när vi precis höll på att avsluta middagen. Två små flygplan svävade helt plötsligt in över skogen och fältet precis här bredvid och började göra alla möjliga krusiduller och dykningar och mönster  i luften. Vi var tvungna att lämna middagsbordet en stund och gå ut och kolla på dem och med solnedgången i bakgrunden var det onekligen en mycket vacker flyguppvisning. De gav sig av igen så småningom lika plötsligt som de kommit och vi har fortfarande ingen aning om varför de kommit och om deras uppvisning hade något syfte eller om de bara kände för att leka lite på kvällskvisten. Coolt var det i alla fall!
2011-07-29
20:45:59

Hundar: älskar, älskar inte, älskar...

Igår dök det upp en man med en labrador hos oss som vi tydligen skulle passa när familjen åkte på semester. Kalendern nämnde inget om svarta labradorer just den dagen, men någonstans kom G ihåg att det nog var så att han hade lovat passa denna 5 månaders hund i fyra dagar. Hunden skulle vara ganska väluppfostrad, men han "vaktade fortfarande matskålen lite" och brukade tydligen gnälla efter barnen när han inte kunde leka med dem. Efter mycket övertalning lyckades G få in honom i en bur så han kunde se våra vilddjur utan att hamna mitt i smeten på en gång och tanken var att han skulle få sitta där och bekanta sig med de andra i fred ett tag så att vi sedan skulle kunna integrera honom med resten av flocken. Chester var emellertid av en annan åsikt. Så fort husse gått ut genom dörren satte han igång att gnälla och pipa och när J sa åt honom började han morra som en dåre åt henne. Kanske låta honom lugna ner sig lite innan vi började tänka på att möjligen släppa ihop honom med de andra...

Lite senare skulle G försöka ta ut honom i tron att han kanske behövde komma ut och kissa. En viss ung labrador ville då inte komma ut ur sin bur och när G la handen på hans halsband för att hjälpa honom ut kastade han sig efter honom och tänkte bitas. Charmig valp. På kvällen bestämdes det att det inte skulle vara säkert att ha denne lille hund lös med de andra, så han fick flytta ut till en bur hos Billy och Ben.

Vissa omflyttningar senare och Chester fick en helt egen inhägnad att vistas i och där fick han vara idag efter som jag var ensam hemma större delen av tiden och helst ville slippa försöka släppa in och ut en argsint labrador som jag inte alls känner. Huvudpersonen själv tyckte emellertid inte alls om det här nya arrangemanget och tillbringade de första 45 minuterna efter att alla åkt hemifrån högljutt gnällande, skällande och ylande. Han vägrade bli tyst och till slut stod jag inte ut längre utan stegade iväg och upplyste honom precis vad jag ansåg om honom. Det var underbart skönt att få häva ur sig allt och vara riktigt arg utan att han kunde säga emot och utan att någon hörde. Han sa förstås emot genom att morra och skälla elakt åt mig, men det var ett högt stängsel emellan oss så jag fortsatte bara häva ur mig vad jag tyckte och tänkte. Den utskällningen fick tyst på odjuret och jag fick en halvtimmes lugn och ro innan han började igen. Så gick dagen. Jag skrek mig hes, han tystnade för att sedan börja igen en stund senare. Upptäckte att vattenslangen väldigt effektivt fick tyst på oljudet och inget var så skönt som de timmarna på eftermiddagen när han somnade.

C och G kom en en snabbis vid tre för att en timme senare åka till veterinären för att hämta Hercules som varit inne över dagen för att ta några prover. Sitter i lugn och ro och vilar för första gången på hela dagen och njuter av tystnaden när huset exploderar av ljud igen. I tron att det är något löjligt som satt igång dem hojtar jag åt Peugeot att hålla tyst och går sedan och stänger in Rachel så Abby inte kan se henne. Blir det tyst för det? Icke då. Bens väldigt högljudde pappa sätter igång igen och suckande inser jag att det måste vara någon vid grinden. Jag blir något häpen när jag öppnar grinden och det där utanför står en solbränd man med tandkrämsleende och, ve och fasa, en hund. Jag blir alldeles paff, men någon hundradels sekund senare slår det ner som en blixt från klar himmel och jag minns en konversation med G för säkert en vecka sedan där han talade om att Finn ska komma på fredag, men att han skulle återkomma när han visste vilken tid. Tiden verkar ha försvunnit någonstans på vägen till mig och inombords förbannar jag den ibland bristande planeringen här som gör att man aldrig riktigt kan vara säker på när det dyker upp främmande människor eller hundar. Lyckligtvis har jag viss erfarenhet inom det området nu och kan hantera plötsliga ankomster ganska bra.

Bara att klistra på ett leende och snabbt som sjutton försöka tänka ut var i hela friden man ska göra av en vilt främmande welsh springer spaniel. Ägaren måste visst ha sett att jag för tillfället är helt ur balans, för han undrar leende att visst väntade vi dem idag? Ljug ljug ljug som en galning medan våra hundar skäller halsen av sig på andra sidan grinden och jag tackar min lyckliga stjärna att jag i alla fall vet vad den främmande hunden på vår uppfart heter. Får sedan tyst på hundarna inne och jag tycker att det under omständigheterna går riktigt bra  tills mannen med ett kort skratt informerar mig om att Finn kan vara ganska högljudd och att han inte gillar att bli lämnad ensam. Då sjunker mitt hjärta ner i skorna och stannar där. Säger snabbt adjö och tar med hunden in och stoppar honom i en bur ute hos Billy och Ben.

Det var en halvtimme sedan och någon har ylat non-stop sedan dess. Vet ej om det är den onde svarte labradoren eller om det är vår nye långörade gäst som inte gillar att vara ensam. Och vet ni vad? Jag har slutat bry mig. Tror det är dags för en kopp te nu och sedan ska jag stoppa hörlurar med hög musik i öronen och göra en voodoo-docka av en viss labrador att sticka nålar i...


Britannias och Abbys valpar är nu strax över 6 veckor och otroligt söta.



Astra, 14 veckor, har ärvt sin pappas allvarliga, nästan sorgsna ansikte.



Dexter, en väldigt cool foxterrier som vi passar medan hans ägare är
på semester, har följt efter mig runt huset som en skugga hela dagen
.

2011-07-22
22:54:33

Full rulle

Idag har det varit full fart precis hela tiden. Badade första valpen innan frukost och sedan rullade det bara på hela dagen utan någon längre paus. Knappt hade jag hunnit dammsuga förrän nästa valp skulle badas, redo att bli hämtad. Det var Henry, Sonars sista valp som nu försvann. Han var en väldigt speciell valp och man hade vant sig vid att ha honom springande runt fötterna hela tiden, bitande i tofflor och allt han kunde komma åt. Vi kommer sakna honom!

En snabb lunch vid ett där jag hann försvinna in i en bok en kort stund och sedan kom nästa besökare vid två. Eftermiddagen gick i border colliens tecken och vi hade två familjer här för att titta på valpar. Mellan alla besökare försökte jag hinna med lite städning och det gick ganska bra, trots att jag misslyckades fatalt med båda kladdkakorna då de blev färdiga precis när folk hade gått, så de fick inget. Men jag klagar inte på det, desto mer över åt oss...

När vi till slut drog en lättnadens suck vid fyra, efter att ha tryckt ner antibiotika i den sista valpens hals och röjt upp köket från kladdiga tallrikar och valpolyckor, ringer telefonen och Monty och Harrys ägare vill komma och hämta dem om en halvtimme. Ingen rast och ingen ro, utan det är bara att börja leta efter deras halsband. Det är märkligt: precis varenda gång någon gäst ska åka hem springer vi runt som yra höns och letar efter deras halsband och koppel. De finns aldrig där de ska och ingen har sett vart de tagit vägen.

C hade vid det här laget försvunnit in till Alton för att handla frukt och hämta hem Petra från veterinären. De hade hittat några suspekta knölar på henne som skulle undersökas närmare och nu ligger hon i en bur här hemma iförd tratt och ett jättestort bandage och har ont och är allmänt ynklig. Förhoppningsvis var det inget farligt, men vi får se när provsvaren kommer tillbaka.

Knappt hade C kommit hem med Petra förrän hon och jag var på språng igen, den här gången till Sainsbury's för att handla innan vi plockade upp J från jobbet. Det är nästan pinsamt, men jag gillar verkligen våra små shoppingturer. Middag när vi kom hem vid åtta och nu är det nästan läggdags. Jag har knappt suttit ner på hela dagen, så det ska faktiskt bli ganska skönt att få krypa ner i sängen med en hund eller två!