matilada

2011-07-29
20:45:59

Hundar: älskar, älskar inte, älskar...

Igår dök det upp en man med en labrador hos oss som vi tydligen skulle passa när familjen åkte på semester. Kalendern nämnde inget om svarta labradorer just den dagen, men någonstans kom G ihåg att det nog var så att han hade lovat passa denna 5 månaders hund i fyra dagar. Hunden skulle vara ganska väluppfostrad, men han "vaktade fortfarande matskålen lite" och brukade tydligen gnälla efter barnen när han inte kunde leka med dem. Efter mycket övertalning lyckades G få in honom i en bur så han kunde se våra vilddjur utan att hamna mitt i smeten på en gång och tanken var att han skulle få sitta där och bekanta sig med de andra i fred ett tag så att vi sedan skulle kunna integrera honom med resten av flocken. Chester var emellertid av en annan åsikt. Så fort husse gått ut genom dörren satte han igång att gnälla och pipa och när J sa åt honom började han morra som en dåre åt henne. Kanske låta honom lugna ner sig lite innan vi började tänka på att möjligen släppa ihop honom med de andra...

Lite senare skulle G försöka ta ut honom i tron att han kanske behövde komma ut och kissa. En viss ung labrador ville då inte komma ut ur sin bur och när G la handen på hans halsband för att hjälpa honom ut kastade han sig efter honom och tänkte bitas. Charmig valp. På kvällen bestämdes det att det inte skulle vara säkert att ha denne lille hund lös med de andra, så han fick flytta ut till en bur hos Billy och Ben.

Vissa omflyttningar senare och Chester fick en helt egen inhägnad att vistas i och där fick han vara idag efter som jag var ensam hemma större delen av tiden och helst ville slippa försöka släppa in och ut en argsint labrador som jag inte alls känner. Huvudpersonen själv tyckte emellertid inte alls om det här nya arrangemanget och tillbringade de första 45 minuterna efter att alla åkt hemifrån högljutt gnällande, skällande och ylande. Han vägrade bli tyst och till slut stod jag inte ut längre utan stegade iväg och upplyste honom precis vad jag ansåg om honom. Det var underbart skönt att få häva ur sig allt och vara riktigt arg utan att han kunde säga emot och utan att någon hörde. Han sa förstås emot genom att morra och skälla elakt åt mig, men det var ett högt stängsel emellan oss så jag fortsatte bara häva ur mig vad jag tyckte och tänkte. Den utskällningen fick tyst på odjuret och jag fick en halvtimmes lugn och ro innan han började igen. Så gick dagen. Jag skrek mig hes, han tystnade för att sedan börja igen en stund senare. Upptäckte att vattenslangen väldigt effektivt fick tyst på oljudet och inget var så skönt som de timmarna på eftermiddagen när han somnade.

C och G kom en en snabbis vid tre för att en timme senare åka till veterinären för att hämta Hercules som varit inne över dagen för att ta några prover. Sitter i lugn och ro och vilar för första gången på hela dagen och njuter av tystnaden när huset exploderar av ljud igen. I tron att det är något löjligt som satt igång dem hojtar jag åt Peugeot att hålla tyst och går sedan och stänger in Rachel så Abby inte kan se henne. Blir det tyst för det? Icke då. Bens väldigt högljudde pappa sätter igång igen och suckande inser jag att det måste vara någon vid grinden. Jag blir något häpen när jag öppnar grinden och det där utanför står en solbränd man med tandkrämsleende och, ve och fasa, en hund. Jag blir alldeles paff, men någon hundradels sekund senare slår det ner som en blixt från klar himmel och jag minns en konversation med G för säkert en vecka sedan där han talade om att Finn ska komma på fredag, men att han skulle återkomma när han visste vilken tid. Tiden verkar ha försvunnit någonstans på vägen till mig och inombords förbannar jag den ibland bristande planeringen här som gör att man aldrig riktigt kan vara säker på när det dyker upp främmande människor eller hundar. Lyckligtvis har jag viss erfarenhet inom det området nu och kan hantera plötsliga ankomster ganska bra.

Bara att klistra på ett leende och snabbt som sjutton försöka tänka ut var i hela friden man ska göra av en vilt främmande welsh springer spaniel. Ägaren måste visst ha sett att jag för tillfället är helt ur balans, för han undrar leende att visst väntade vi dem idag? Ljug ljug ljug som en galning medan våra hundar skäller halsen av sig på andra sidan grinden och jag tackar min lyckliga stjärna att jag i alla fall vet vad den främmande hunden på vår uppfart heter. Får sedan tyst på hundarna inne och jag tycker att det under omständigheterna går riktigt bra  tills mannen med ett kort skratt informerar mig om att Finn kan vara ganska högljudd och att han inte gillar att bli lämnad ensam. Då sjunker mitt hjärta ner i skorna och stannar där. Säger snabbt adjö och tar med hunden in och stoppar honom i en bur ute hos Billy och Ben.

Det var en halvtimme sedan och någon har ylat non-stop sedan dess. Vet ej om det är den onde svarte labradoren eller om det är vår nye långörade gäst som inte gillar att vara ensam. Och vet ni vad? Jag har slutat bry mig. Tror det är dags för en kopp te nu och sedan ska jag stoppa hörlurar med hög musik i öronen och göra en voodoo-docka av en viss labrador att sticka nålar i...


Britannias och Abbys valpar är nu strax över 6 veckor och otroligt söta.



Astra, 14 veckor, har ärvt sin pappas allvarliga, nästan sorgsna ansikte.



Dexter, en väldigt cool foxterrier som vi passar medan hans ägare är
på semester, har följt efter mig runt huset som en skugga hela dagen
.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: