matilada

2011-03-24
09:22:09

Gårdagens äventyr

Igår var det så underbart, fantastiskt fint väder att man bara ville vara ute hela tiden och aldrig gå in. Före halv tio på morgonen var det så varmt att jag var tvungen att ta av mig i t-shirt, och sedan blev det bara varmare och varmare. Någonstans i mitten kändes det till och med för varmt för jeans. Man kunde nästan tro att det var sommar! Som tur var (för mig) var C hemma från jobbet med förkylning (men så sjuk att hon inte kunde testa sin nya symaskin var hon inte), så det var fritt fram vad gällde promenader för min del. Otroligt skönt med sådana dagar, för när man jobbar ensam blir det lätt så att man bara hinner med en eller ett par promenader per dag eftersom G och C är ute på sina ärenden och inte alltid hemma, så det slutar med att man försöker trycka in en promenad när någon väl är hemma och det blir väldigt hattigt. Det känns så fattigt att bara hinna gå med tre hundar på en dag, det lämnar knappt några avtryck på the walking chart och det tar evigheter innan alla hundar har fått åtminstone en promenad. Men igår var alltså riktigt lyckad och jag lyckades promenera närmare en och en halv mil med 18 olika hundar. Det känns bra!

Min dator har kokat ihop nya elaka metoder för att göra mitt liv miserabelt och igår hade vi en längre diskussion on Skype och tyvärr förlorade jag. Som bekant loggar den ju inte villigt in på Skype, men igår försökte den inte ens göra det. Jag fick skriva in lösenordet för första gången sedan jag skaffade Skype och då var det kanske inte så konstigt att jag inte kom ihåg det. Fel lösenord påstod den att det var, så jag testade alla mina lösenord för att få fram det rätta. Tror ni något funkade? Nej. Jag kunde ju ha råkat trycka på fel knapp någonstans, så det enklaste alternativet tycktes vara att bara ändra lösenordet och sedan logga in. Sagt och gjort, jag ändrade till ett av mina favoritlösen, ett välbeprövat lösenord som hängt med ett tag och som jag kan skriva i sömnen utan att något blir fel. Den lilla rutan kom upp och sa att jag nu kunde logga in på Skype med mitt nya lösenord. Tror ni det funkade? Det gjorde det sjutton heller. 7 försök senare gav jag upp och nu sitter jag här och har inget Skype. Datorn ligger allt risigare till.

J kom hem från Sverige igår, så nu är allt frid och fröjd igen. Vi är fulltaliga. Om en liten stund ska G skjutsa oss in till stan och hon ska på jobbintervju och själv ska jag gå och skaffa sytrådar åt C. Vet inte riktigt när vi kommer hem igen, men hoppas det blir tidigt, för jag vill hinna med att gå med mina pojkar (helst på olika promenader) och sedan se på Chess innan jag och C ska handla senare i eftermiddag. Det känns lite väl optimistiskt att hinna med allt det kanske, men jag ska satsa!
2011-03-21
21:23:58

Breaking up is never easy, I know...

Jag tror att jag och min dator ohjälpligt är på väg att glida ifrån varandra då vi båda mer och mer börjar få skilda intressen. För tre år sedan var vi mycket goda vänner och tänkte precis likadant och var väldigt synkade med varandra. Den gjorde vad jag ville och jag gjorde vad den ville, det gick snabbt och smidigt och vi kom otroligt bra överens. På senare tid har den dock börjat intressera sig för extrem långsamhet och frysning, och det är tyvärr saker som går helt emot mina egna intressen. Och alla varningsrutor som kommer upp för att varna mig om tusen olika saker varje gång jag vill göra något, de är också något nytt som vi aldrig ägnade oss åt på den gamla goda tiden.

Den har helt enkelt blivit väldigt sur och tvär så fort jag faktiskt vill använda den och trots att jag har försökt vara snäll och tålmodig så vägrar den återvända till sitt vanliga, glada jag. Istället verkar den ha utvecklat en alldeles egen personlighet vars enda intresse här i livet är att göra mitt liv så surt som möjligt. Jag kan sätta på den timmar före jag ska använda den, med tanken att den då ska hinna köra sina olika genomsökningar och allt vad det nu är som ska göras, innan jag vill använda den så jag slipper sitta och vänta fem minuter på att ett nytt fönster ska öppnas bara för att den är upptagen på annat håll. Ingen simultankapacitet här inte! MEN. Det tycks inte spela någon roll i hur god tid jag än sätter på den, inte sjutton gör den något när jag inte är där. Inte ett endaste dugg händer förrän jag plockar upp den och sätter den i knät, men då minsann, då blir det en himla aktivitet och genomsökningar startas och skript slutar fungera och allt vad det nu är. Jag lovar att den bara väntar på att jag ska komma till den så den kan reta mig med sin osamarbetsvilja.

Skype är ett helt eget kapitel. Skype och min dator är bittra fiender. De har aldrig kommit jättebra överens, men en gång i tiden tolererade de varandra och började i alla fall inte slåss så fort de kom i kontakt. Nu däremot utkämpas strider varje dag mellan de båda, och min dator är ytterst ovillig att låta Skype låna något som helst utrymme. Oftast hamnar de i något sorts mellanläge, där Skypefönstret får vara uppe, men inte får logga in. Vet inte hur många timmar jag spenderat med att sitta och titta på när Skype förtvivlat försöker logga in åt mig. Till slut kom jag på att om man startade om hela datorn hängde den inte riktigt med i början och då hann Skype oftast logga in innan datorn hade fattat vad som var på gång, men nu verkar den ha genomskådat även det. Slug som den är ändrade den helt plötsligt taktik och nu funkar det oftast att vara inloggad, men istället dyker ungefär 30 varningsmeddelanden upp som påstår att Skype inte fungerar (vilket det inte gör) och de går inte att ta bort utan de bara förökar sig, i väldigt snabb takt.

Sedan är det det där med minnet. Hur mycket jag än tar bort tycks den ändå alltid vara full. Antingen är jag helt rudad och har ingen koll alls på vad jag gör och vad som sparas på hårddisken, men 2 GB som jag tar bort ena dagen kan nästa dag vara tillbaka utan att jag är medveten om att jag lagt dit någonting alls. Man kanske borde sätta sig in i datorer lite mer, bara för att ha lite bättre koll vad som egentligen sparas...

Ljudet är en annan märklig historia. Ibland när man startar datorn finns det inget ljud. En liten ruta upplyser mig om att "det finns inga ljudenheter installerade". Jag tror den gör det för att hämnas för att jag överlistade den när det gällde Skype. Allt började med Skype, sedan Skype började krångla har allt gått stadigt utför. Så ibland finns det inget ljud och det verkar inte spela någon roll hur många knappar man trycker på eller vad man gör, den insisterar fortfarande att det inte finns några ljudenheter installerade. Intressant situation.

Vår vänskap är med andra ord på upphällningen. Det var väldigt trevligt så länge det varade, och det kommer bli svårt att helt göra sig av med den, men snart kanske det är dags att gå vidare och försöka hitta en ny vän...
2011-03-19
21:54:01

Vårväder

I motsats till gårdagens minst sagt dystra väder har idag bjudit på både solsken och värme. Dessvärre har jag varit ensam hemma hela dagen eftersom J är i Sverige, G var på på hundträning och C försvann in till Basingstoke före nio imorse, så inga hundpromenader fanns det chans till, något som kändes som ett riktigt slöseri. Ett tag tutade jag i mig själv att C skulle komma hem någon gång mitt på dagen eller tidig eftermiddag, men det var lite väl naivt av mig insåg jag efter ett tag. När hon för en gångs skull inte hade en tid att passa hemma, varför skulle hon komma hem tidigt från en shoppingtur?

Wanda låg och solade utomhus större delen av dagen.

Hade en ganska bra dag trots allt. Städning på förmiddagen och strax efter lunch jolmade jag runt ett tag och gjorde inget speciellt och var riktigt uttråkad. Sedan fick jag för mig att rensa bort hundhår och annat skräp längsmed kanterna på staketen och det kanske säger något om hur kul jag hade. Fördelen med att göra det var att jag i alla fall fick vara utomhus i solen och värmen och kunde låtsas att det var sommar. Toby och Callie "hjälpte" mig dessutom att rensa, vilket var ganska underhållande.

Callie och Toby


Dusty hjälpte inte till att rensa hår, men däremot höll hon häckens
smådjurspopulation under uppsikt.


Toby hjälpte till att plocka upp hundhår från kanterna, men han missade när
jag talade om att det sedan skulle slängas över staketet och inte spridas
över hela framsidan...


Ibland sitter Callie och bara tittar på en. Det är nästan lite skrämmande
faktiskt.

Efter ett tag hörde vi hovklapper från många hästar ute på vägen. Det var så många att vi stod i flera minuter och bara lyssnade på klappret och trodde aldrig det skulle ta slut. Trött som jag var på att rensa hår tog jag snabbt tillfället i akt att låta mig distraheras. En titt uppifrån muren avslöjade att det var ett jaktsällskap på minst 30 hästar och ryttare och med lika många hundar som samlats på fältet precis bakom huset. De måste ha trott jag var fullständigt knäpp som stod och spanade på dem hur länge som helst. När jag dessutom halade fram en kamera och började knäppa kort måste de ha trott att jag var helt från vettet. Men går man och petar bland gammalt grönt hundhår blir ett jaktsällskap ganska intressant... De försvann till slut bort över fälten efter hundarna och jag trodde att jag sett dem för sista gången. Men där tog jag fel, för någon timme senare blir alla hundarna i huset som tokiga och skäller som dårar. En titt ut genom fönstret och jag får se hela sällskapet komma i full karriär tillbaka över fältet medan deras hundar ylar som besatta i fjärran. De tog vägen i besittning så alla bilar fick stanna upp medan de travade på som galningar mitt i vägbanan. Inget vett i huvudet alls. De betedde sig som fullkomliga idioter och den där myskänslan man alltid fick när man läste om alla jakter i hästböckerna när man var yngre, den fanns inte överhuvudtaget. Inget mysigt över det alls. Bara idiotiskt.

Många hundar.

Många hästar och ryttare också.

Vid femtiden hade G och C äntligen lyckats pallra sig hem och den där promenaden jag desperat velat ta hela dagen kändes inte sådär jätteattraktiv längre när det började bli en liten aning kallare. Men promenad blev det ändå, eftersom det fortfarande var varmt nog att gå utan jacka. Sonar, Ben och Toby blev de lyckligt lottade hundarna som fick följa med och det var en duktig skara. Till och med Toby skötte sig ganska bra, även fast jag inte vågade ha honom lös med Ben hela vägen. Ben vänder på en femöring så fort man ropar och kommer som ett skott, men det är lite svårare att höra matte när man bara är ett år och inte har någon hjärna, så Toby fick gå i lina en bit av vägen. Dock kan jag med glädje meddela att han blir bättre och bättre, så snart kan de nog gå lösa tillsammans hela vägen. Jippi!