matilada

2012-01-31
22:37:38

Genom Europa

Vad gör man då, när man är strandad i en främmande stad i Belgien och inte kommer någonvart? Jo, man går och skaffar sig lite McDonald's-mat och på något märkligt sätt löser sig då alla problem. Medan vi åt fick vi tips om ytterligare ett hotell i staden som sa sig ta hundar! Receptionen öppnade inte än på en halvtimme, men vi hade ju inte mycket att förlora, så mamma förhörde sig hos mack-kvinnan och fick löfte om att ingen skulle flytta på vår bil under natten och sedan samlade vi ihop värdesakerna och hundarna och gav oss av på vandring genom Lokerens gator.

Hotellet låg inte långt bort och det tog inte heller lång stund innan vi var incheckade och gav oss iväg uppför en trappa i jakt på våra rum. Jag och J delade ett med alla hundarna medan mamma fick ett för sig själv. Natten gick bra, utom att Toby fick för sig att varna ljudligt för folk som gick i korridoren utanför mitt i natten och enligt J var inte alla övriga gäster så glada över det... På morgonen försökte vi därför lämna hoitellet lite diskret, men fyra hundar är svåra att missa, så jag tror inte vi lyckades på den punkten ;)

Hundhotell betyder väl att hundar sover i sängen?

 

 

Nästa morgon stod bilen, som tur var, kvar där vi lämnat den och en stund efter att mamma gått iväg till det närbelägna garaget kom det en liten gubbe som såg väldigt belgisk ut (jag visste inte ens att man kunde se typiskt belgisk ut innan jag såg honom) och med hjälp av den lilla lådan han hade med sig startade han bilen på två sekunder och körde iväg den till sitt garage. Vi promenerade dit med hundarna och stod sedan och såg på när vår räddare i nöden hissade upp bilen. Han fifflade lite med någonting och lyste med en ficklampa. Därefter stack han fram sitt runda ansikte bakom bilen, erbjöd hundarna vatten och försvann sedan och var borta i en kvart. Själva stod vi som frågetecken och bara väntade. Hundarna tog det hela med ro och slog sig ner på det mindre rena golvet. Efter vad som kändes som en evighet kom den lille mannen tillbaka och hade då en passande rem med sig som det inte tog lång tid att sätta in istället för den som vi inte längre hade. Efter det var vi färdiga att köra vidare och klockan tio rullade vi iväg, efter att ha sett mannnens bror med en gravt överviktig labrador som mannen själv hävdade var "a bit heavy".

 

Resten av resan genom Belgien var händelselös och det dröjde inte länge innan vi passerade gränsen till Nederländerna. Det blev bara några mil genom Nederländerna och sedan kom vi in i det sista landet: Tyskland. Sista landet innan Sverige, men vi skulle tvärs igenom nästan hela Tyskland och det blev många timmar på autobahn. Vidrigt tråkigt och det enda som livade upp lite var när vi skulle genom värsta smeten där de tyska städerna nästan låg på varandra och det krävdes lite kartläsning och koncentration.

 

 

Tobys favoritposition under resan.

 


Några längre raster blev det inte genom Tyskland och vi kom därför fram till Travemünde en och en halv timme innan incheckningen till färjan öppnade. I brist på annat att göra tog vi oss då in till själva stan Travemünde för att leta efter något ätbart och efter mycket runtvirrande och med hjälp av en infödd hittade vi slutligen till ett café där vi fick oss varsin bakad potatis. Märkligt ställe men samtidigt ganska mysigt. Naturligtvis havsinspirerat med fiskenät draperade lite varstans, sjömotiv målade på väggarna och världens största kompassros i taket. Vad som gjorde att stället stack ut lite från mängden var de mängder av riktiga, på något sätt bevarade, fiskar, krokodiler, ödlor och andra vattenlevande djur som tycktes ha intagit lokalen och fanns utspridda överallt. Något annorlunda.

 

Till sist hamnade vi i alla fall vid färjan och efter lite förvirring om var kön till ombordåkningen började (vi tycktes länge vara den enda personbilen som skulle med)  fick vi slutligen köra ombord och kunde installera oss i hytten. Hundarna tyckte det var kul med båt och brydde sig inte nämnvärt om varken "läskiga" trappor eller blänkande korridorer med mattor. Det enda de tyckte var konstigt var den så kallade hundtoaletten, men den skrattade även jag åt, så jag klandrar dem inte...

 

 

Det tog bra lång tid innan någon av hundarna kunde tänka sig att gå på

den här "kattlådan". Callie gick inte alls utan höll sig tills vi kom i land...

 

 

 

Fortsättning följer. Sista etappen!

2012-01-31
20:15:13

Fint väder och skridskor

För några dagar sedan uttryckte jag lite löst en önskan om att någon gång inom en snar framtid ge mig ut på någon sjö och åka långfärdsskridskor. Det är nämligen den enda vintersport som jag faktiskt gillar och själv kan ta initiativ till att utöva. Dessutom tyckte jag att J borde få prova på det!

Lika snabbt som tanken hade dykt upp i min hjärna, lika snabbt försvann den igen när jag fick annat att tänka på, så gissa om jag blev glatt överraskad när världens bästa farfar ringde vid niotiden imorse och undrade om vi ville ut och åka skridskor i Fjällnora. Vädret var mycket fint med blå himmel,  strålande sol och inte alltför kallt, så självklart tackade jag ja :D

J fick låna pappas skridskor och de var väl inte de bästa nybörjarskridskorna, men ett varv runt den lilla plogade banan tog hon sig med mig som moraliskt stöd medan farfar susade runt en av de längre banorna. Sedan tog vi välbehövlig fikapaus i värmestugan med gott te och smörgås och beundrade en vit herdehund som satt utanför. Pinsamt nog kunde varken jag eller J lista ut vad det var för ras, utan det fick vi reda på först när farfar frågade ägaren. Jag skyller på att den såg väldigt gul ut!

Efter fikat gav oss farfar och jag ut igen på en längre tur medan J valde att stå över och istället ta en promenad. Det blev en jättehärlig runda! Tror inte jag har åkt på tre år, inte sedan jag flyttade till England, och jag trodde jag skulle finna det ganska jobbigt i benen och alla muskler jag inte använt på länge, men det gick över förväntan. När jag väl slutade spänna mig blev det mycket behagligt och vi gled fram i lugnt tempo och blev omkörda av alla satsiga skridskomänniskor. Jättehärligt var det! En mycket fin dag.

(och ja, Klara, fortsättning på hemresan kommer. Bara för att du kommenterade ett inlägg ska jag försöka se till att få upp nästa del redan ikväll!)
2012-01-28
20:40:06

Vägen till Belgien

Det tog lite längre tid än planerat att komma hem från England, men hem kom vi till sist och först nu efter några dagar hemma börjar jag på något vis komma in lite i Sverigelivet igen.

Från allra första början skulle vi ta färjan från Harwich till Esbjerg, men ett par dagar innan vi skulle åka blev den inställd på grund av dåligt väder. Det fick därför bli Plan B istället: åka genom Tunneln och sedan upp genom Europa och ta färjan från Tyskland.

Mamma anlände till England på lördagen och på lördagskvällen hade vi en liten avskedsmiddag i Jubilee Cottage med mamma och J's pappa som gäster. All packning hade vi stoppat in i bilen under dagen och vid middagsdags var bil och takbox fullproppade till bristningsgränsen. Strax före sju på söndagsmorgonen knölade vi in hundar och oss själva i bilen och sedan bar det så av genom England och mot Tunneln (jo, den måste ha stort T, det är bara så).

Avskedspresentöppning efter avskedsmiddagen.


Av G och C fick jag den här, med Ben, Sonar och Toby.

En sista bild på oss fyra au pairer och hundarna. S, J, jag och K :) Nu är de bara två...


Klockan sju på söndag morgon bar det alltså av och vägen genom England var tämligen händelselös. Jag var kartläsare och satt i framsätet; J, hundarna och lite packning trängdes där bak. Till Tunneln kom vi fortare än beräknat och allt kändes positivt. Nu skulle vi ha lite extra tid på oss att ta oss genom Europa för att ta färjan från Travemünde samma kväll!


Det fanns en fin rastgård där hundarna kunde springa av sig innan vi åkte

på tåget som skulle ta oss genom Tunneln.

 

På väg ner mot tåget som tog oss till Frankrike.

 

Tågresan genom tunneln tog strax över en halvtimme och var ganska tråkig. När vi sedan kom ut på andra sidan möttes vi i Frankrike av klarblå himmel och det såg faktiskt riktigt varmt och skönt ut. Lite skillnad mot gråa, trista England vi just lämnat bakom oss! Dock steg vi aldrig ur bilen i Frankrike, utan susade istället snabbt vidare mot Belgien, så det kan faktiskt ha varit jättekallt och vidrigt utan att vi märkte det.

Till belsgiska gränsen tog det inte lång tid och strax därefter var det dags för tepaus för människor och kisspaus för hundar.

 

I Belgien blåste det så friskt att teet blev kallt innan man hann dricka det

och hundarnas vattenskål blåste bort innan jag hann hälla vatten i den.

 

Efter den korta rasten fortsatte vi på motorvägen upp mot Nederländerna och där någonstans började saker hända. Först hördes ett märkligt pysande ljud från en av luftutblåsarna och en stund senare började en varningslampa lysa. Mamma stannade bilen vid en mack och undersökte och ringde några telefonsamtal och kom fram till att det nog var kilremmen som var av (=inte goda nyheter). Ut på motorvägen igen för att leta efter en verkstad i närmaste stad, men vi hade inte hunnit speciellt långt innan fler varningslampor började lysa och vi hade knappt svängt av motorvägen förrän bilen började tjuta på ett väldigt larmliknande sätt... Jag ska inte gå in på några detaljer, för jag vet knappt själv vad som var fel, men remmen som drev bland annat laddningen av batteriet var av och därför laddades inte batteriet medan vi körde och batterinivån blev bara lägre och lägre.

 

Vi tog oss till en mack och mamma lyckades få numret till en bärgningsbil. Hon som svarade lovade att vi skulle få hjälp av bärgningsgubben on the spot och allt skulle bli så bra, så bra. Dessvärre var det ju så att inget hade öppet på söndagar, så när den lille gubben äntligen kom ut till oss och konstaterade att det faktiskt var kilremmen som var av, var det allt han kunde göra. Någon ny rem hade han inte och inte skulle det gå att få tag på någon förrän dagen därpå, då allt var öppet igen. Då kände vi oss alla lite matta. V flyttade bilen till parkeringsplats på macken medan vi funderade på vad Plan C skulle vara för något. Sedan dog bilen. Batteriet var urladdat och ingenting i världen kunde få igång det igen.

 

Bilen dog.

 

Där satt vi alltså, tre människor och fyra hundar, i en död bil i staden Lokeren mitt ute i belgiska ingenstans. På en söndag dessutom med alla affärer stängda. Och macken skulle säkert stänga snart den också och därmed skulle vi inte ha tillgång till en toalett. Hemska tanke! De två hotell vi kontaktat tog inte hundar och att lämna hundarna i bilen över natten medan vi sov på hotell var otänkbart. Vår kära bil gick nämligen inte att låsa och att lämna hundarna ensamma över natten i ett vilt främmande land skulle inte vara ok. Men vad skulle vi göra då? Alternativet sova i bilen verkade bli mer och mer aktuellt...

 

 

Fortsättning följer...