matilada

Vad gör man då, när man är strandad i en främmande stad i Belgien och inte kommer någonvart? Jo, man går och skaffar sig lite McDonald's-mat och på något märkligt sätt löser sig då alla problem. Medan vi åt fick vi tips om ytterligare ett hotell i staden som sa sig ta hundar! Receptionen öppnade inte än på en halvtimme, men vi hade ju inte mycket att förlora, så mamma förhörde sig hos mack-kvinnan och fick löfte om att ingen skulle flytta på vår bil under natten och sedan samlade vi ihop värdesakerna och hundarna och gav oss av på vandring genom Lokerens gator.

Hotellet låg inte långt bort och det tog inte heller lång stund innan vi var incheckade och gav oss iväg uppför en trappa i jakt på våra rum. Jag och J delade ett med alla hundarna medan mamma fick ett för sig själv. Natten gick bra, utom att Toby fick för sig att varna ljudligt för folk som gick i korridoren utanför mitt i natten och enligt J var inte alla övriga gäster så glada över det... På morgonen försökte vi därför lämna hoitellet lite diskret, men fyra hundar är svåra att missa, så jag tror inte vi lyckades på den punkten ;)

Hundhotell betyder väl att hundar sover i sängen?

 

 

Nästa morgon stod bilen, som tur var, kvar där vi lämnat den och en stund efter att mamma gått iväg till det närbelägna garaget kom det en liten gubbe som såg väldigt belgisk ut (jag visste inte ens att man kunde se typiskt belgisk ut innan jag såg honom) och med hjälp av den lilla lådan han hade med sig startade han bilen på två sekunder och körde iväg den till sitt garage. Vi promenerade dit med hundarna och stod sedan och såg på när vår räddare i nöden hissade upp bilen. Han fifflade lite med någonting och lyste med en ficklampa. Därefter stack han fram sitt runda ansikte bakom bilen, erbjöd hundarna vatten och försvann sedan och var borta i en kvart. Själva stod vi som frågetecken och bara väntade. Hundarna tog det hela med ro och slog sig ner på det mindre rena golvet. Efter vad som kändes som en evighet kom den lille mannen tillbaka och hade då en passande rem med sig som det inte tog lång tid att sätta in istället för den som vi inte längre hade. Efter det var vi färdiga att köra vidare och klockan tio rullade vi iväg, efter att ha sett mannnens bror med en gravt överviktig labrador som mannen själv hävdade var "a bit heavy".

 

Resten av resan genom Belgien var händelselös och det dröjde inte länge innan vi passerade gränsen till Nederländerna. Det blev bara några mil genom Nederländerna och sedan kom vi in i det sista landet: Tyskland. Sista landet innan Sverige, men vi skulle tvärs igenom nästan hela Tyskland och det blev många timmar på autobahn. Vidrigt tråkigt och det enda som livade upp lite var när vi skulle genom värsta smeten där de tyska städerna nästan låg på varandra och det krävdes lite kartläsning och koncentration.

 

 

Tobys favoritposition under resan.

 

Några längre raster blev det inte genom Tyskland och vi kom därför fram till Travemünde en och en halv timme innan incheckningen till färjan öppnade. I brist på annat att göra tog vi oss då in till själva stan Travemünde för att leta efter något ätbart och efter mycket runtvirrande och med hjälp av en infödd hittade vi slutligen till ett café där vi fick oss varsin bakad potatis. Märkligt ställe men samtidigt ganska mysigt. Naturligtvis havsinspirerat med fiskenät draperade lite varstans, sjömotiv målade på väggarna och världens största kompassros i taket. Vad som gjorde att stället stack ut lite från mängden var de mängder av riktiga, på något sätt bevarade, fiskar, krokodiler, ödlor och andra vattenlevande djur som tycktes ha intagit lokalen och fanns utspridda överallt. Något annorlunda.

 

Till sist hamnade vi i alla fall vid färjan och efter lite förvirring om var kön till ombordåkningen började (vi tycktes länge vara den enda personbilen som skulle med)  fick vi slutligen köra ombord och kunde installera oss i hytten. Hundarna tyckte det var kul med båt och brydde sig inte nämnvärt om varken "läskiga" trappor eller blänkande korridorer med mattor. Det enda de tyckte var konstigt var den så kallade hundtoaletten, men den skrattade även jag åt, så jag klandrar dem inte...

 

 

Det tog bra lång tid innan någon av hundarna kunde tänka sig att gå på

den här "kattlådan". Callie gick inte alls utan höll sig tills vi kom i land...

 

 

 

Fortsättning följer. Sista etappen!