matilada

2012-10-25
16:22:15

Dusty

I söndags var det Dustys tur att vandra vidare. Dusty, som trivdes bäst när hon fick stå med näsan in i en häck och studera de små vilda djuren i timmar. Dusty som levde för att sticka sitt huvud i diverse hålor och buskar, som maniskt patrullerade häcken runt huset. Dusty som alltid lyckades övertyga mig om att hon behövde gå på promenad mest av alla. Dusty som det en period inte var någon som ville gå med för att hon bara "fastnade" i häckar och annat och låtsades vara döv. Det var bara jag som ville gå med henne då. Oftasts tillsammans med Jet; det var en av mina absoluta favoritpromenader.
 
Dusty som hade en irriternade ovana att komma och lägga huvudet i knät på en när man satt och åt. Som sedan vägrade ta ett nej utan istället envisades med att stå kvar och titta på en med sina lednsa ögon tills man gav upp och började klappa henne. Dusty som aldrig hoppade upp och ställde sig på bakbenen annars men som när jag öppnade dörren till garaget för att ta fram hundkopplen ibland blev så exalterad att hon klumpigt hoppade upp mot mig och förtvivlat grep efter fäste med klorna för att slippa ramla ner igen. Det gjorde riktigt ont när klorna grävde in i en, men inte gick det att bli arg på Dusty när hon visade en sådan enorm glädje.
 
Dusty som med sitt sorgsna ansikte tidigt lyckades få mig att låta henne sova uppe i mitt rum. Hon sov i sängen och det skulle mycket till för att få henne att flytta på sig. På vintern fungerade hon som ett privat element om natten.
 
Sov gott, Dusty. Nu är varken duvor eller kaniner säkra i Nangijala längre.
 
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: