matilada

2014-08-31
19:57:45

Helgen

Vi har haft en lite hektisk helg med både kräftskiva och annat. I fredags firade farmor och fafar guldbröllop och då var närmsta släkten inbjudna på middag. De har en övernattningslägenhet precis bredvid sig och där hade de dukat upp jättefint med massa god mat. Det var en väldigt trevlig kväll! Hundarna fick vara hemma, men de hade aktiverats ordentligt under dagen, så jag tror inte de misstyckte det minsta. Efteråt följde Aron, My och Jenny ut till hotellet, redo för lördagen, då det var kräftskiva.
 
Kräftskivan var på Farsholmen med de vanliga inbjudna. Vissa saknades, men vi var nog ändå runt 20 stycken. Vi åkte över någon gång på eftermiddagen och hundarna röjde runt lösa hela tiden medan vi förberedde. Elelr, jag gled nog mest runt och gjorde inte vidare mycket. Ben åkte över med pappa och barnen lite innan och när vi kom dit möttes jag av en överlycklig Ben som hade skrotat runt och både badat och grävt. Han såg ut att vara i sitt esse! Toby fick också vara lös hela tiden och han skötte sig prima. Även han var väldigt nöjd med att skrota runtoch bada när han ville. Sonar också förstås, men hon går alltid lös och uppför sig ;)
 
Jag har inte varit med på kräftskiva på många år, men några middagar uppe på berget på Farsholmen har jag hunnit med i sommar. Det är alltid väldigt trevligt. Nytt för i år var ett tält över bordet, så alla satt under tak. Det var riktigt bra, men som tur var slapp vi regn igår.När vi slutligen satte oss ner för att äta var hundarna ganska trötta och mina kom självmant och la sig ner i närheten av mig. Toby band jag för säkerhets skull i en buske, men egentligen tror jag inte att det hade behövts. Sonar blev klängigare och klängigare under kvällen och till slut klättrade hon upp på bänken bredvid mig och tyckte hon satt finfint. Ben grävde en mysig grop i en buske, men även han såg lite sugen ut på att klättra upp i knät på mig. Hela han var blöt efter bad, men han kändes inte kall, så han fick snällt stanna kvar på marken. Däremot verkade alla hundar väldigt trötta senare, så cockrarna och mina fick gå och lägga sig i bilen när det började dra ihop sig till efterrätt. Där låg de sedan jättenöjt och sov någon timme innan jag och mamma tog med dem och åkte över till Kullbådastrand för att sova. 
 
 
 
Hundarna har varit helt däckadde idag och även jag känner mig jättetrött. Det blir till att ta tidig kväll idag: imorgon börjar skolan :o Jättespännande!
2014-08-27
21:00:35

Fokusera och koncentrera

Det är knepigt det där med att fokusera och hålla tråden. Det känns som att jag rinner iväg, tänker att det där måste jag göra medan jag är upptagen med något annat, men så vips är ögonblicket över och jag glömmer bort vad det nu var. Men nu ska jag försöka strukturera upp mig lite här, får vi se om det leder någonvart.
 
Igår var det visning igen. Jag hängde med mamma in till Uppsala på morgonen och så besökte jag och hundarna Jenny och gick på promenad och fikade. Det var busväder med regn och blåst och kändes riktigt ruggigt, men vi traskade ändå ca 8 km och belönade med te efteråt. Hundarna var sedan väldigt nöjda med att kura ihop sig och sova resten av dagen. De var inte helt förtjusta i vädret heller ;)
 
Idag var det visning igen, men det behövdes tack och lov inte städas så mycket eftersom allt var rätt i ordning från gårdagen. Mamma och jag åkte till Öregrund och promenerade i Tallparken under tiden. Regnet hade tack och lov slutat, men istället blåste det halv storm. Riktigt, rikigt fint var det ute på klipporna i blåsten! Mina örongrejer höll på att flyga all världens väg utan någon mössa att hålla dem på plats. Jag tänkte jag skulle chansa och ta av dem några minuter medan vi gick i värsta blåsten (hålla Toby, fota och samtidigt hålla örongrejerna på plats=omöjligt). Jag kunde visserligen fota då och de låg säkert i fickan, men det straffade sig senare och öronen gjorde asont länge efter. Men det var det kanske värt. Får komma ihåg öronproppar eller mössa till nästa gång. Hundarna var glada och lyckliga, speciellt Ben for som ett jehu över klipporna i blåsten. Han har verkligen levt upp sedan det blev svalare, även fast han inte verkade speciellt medtagen av värmen.
 
 
 
I övrigt skiftar jag mellan Doctor Who och Harry Potters världar. Nya säsongen av Doctor Who började i lördags och parallellt med den håller jag på att se om de tidigare säsongerna. Det är helt fantastiskt bra, svårt att inte fastna :o Tänk att jag inte kände till Doctor Who för inte alltför många år sedan!
 
Harry Potter då. Jag läser om böckerna just nu och har kommit till femman. Det var ett tag sedan jag läste dem och jag slås varje gång av hur braa de är. Jag läser och drömmer mig bort och minns hur det var. Tänk att det var 9 år sedan vi köade mitt i natten utanför Tesco för att köpa femman! Och väntan på sexan. Och sedan sjuan. När jag och mamma och bebis Theo köade utan the English Bookshop vid midnatt. Känslan när jag äntligen fick hålla i den sista boken och visste att efter den var det slut. Svaren på alla frågor, allt vi undrat fanns däri. Vi kom efter tre på natten och jag började läsa direkt. Vid åtta på morgonen hade jag kommit halvvägs. Jag var fortfarande inte trött, men visste att jag aldrig skulle orka läsa färdigt hela utan sömn, så jag ställde klockan på elva och tog en tupplur. När jag vaknade efter tre timmar stängde jag av mobilen (för att inte riskera att bli spoilad!) och la mig ute på gräsmattan på en filt i solen och läste. Och läste. Tills jag var färdig. Det kändes overkligt. Och nu läser jag dem igen och minns allt och förtrollas återigen av den magiska världen <3
2014-08-19
20:39:01

Visningsdag

Idag var det visning här hemma på eftermiddagen och eftersom vädret såg hyfsat ut tog jag med mina gula ut på promenad i kohagen under tiden, istället för att följa med mamma och barnen och handla. Det är höst och friskt och de har börjat skörda = jättefina gula stubbåkrar. Det är vackert på hösten <3 Sedan var det lite regnväder med ganska mörk himmel och det såg väldigt dramatsikt ut. Jag älskar sånt väder!
 
Alla hundarna fick gå lösa och vi strosade mest runt utan något egentligt mål. Jag hade tagit lite kattmat som godis och Toby fick springa av sig rejält, men jag orkade inte hålla stenkoll på honom, utan han fick ta ganska mycket eget ansvar medan jag spankulerade runt med kameran. Han gick väl kanske lite för långt bort egentligen, men han var någonstans typ i närheten och lämnade inte hagen samt kom hyfsat när jag ropade, så jag lät honom hållas. Han går gärna rätt långt bort, men han har förvånansvärt bra koll (yrhöna liksom, som ALDRIG har verkat ha koll på var jag är!) och kommer faktiskt och söker upp mig aktivt och om jag ropar letar han alltid upp mig, även fast jag inte står kvar där han sist såg mig. Det är så himla roligt att se honom verkligen FÖRSÖKA och se pusselbitar falla på plats.
 
De fick bada också och jag hade med en leksak som jag hivade i och tänkte de skulle hämta. Javisst, sa Ben och hämtade glatt upp den och släppte den en meter från stranden. Där låg den och flöt och guppade medan jag desperat försökte få tag på den med ett löjligt vasstrå som naturligtvis gick av ganska snabbt. Mina utmärkta apportörer var inte det minsta intresserade av att hjälpa till och ignorerade envist mina försök att skicka i dem. Leksaken flöt iväg, längre och längre ut, så jag gav upp hoppet. Helt plötsligt hoppar Ben i, simmar ut och hämtar den och smilar mot mig hela vägen in till land. En halvmeter ifrån stranden släppte han den, men då sa jag åt honom att skärpa sig, så då la han hakan över den och liksom skjutsade in den och klämde fast den mot en sten så jag kunde ta den. Sedan blev det inget mer kastande.
 
Jag gav dem 55 minuters visning, sedan började vi gå hemåt. På grässtigen , bara ca hundra meter hemifrån upptäcker jag att de inte alls har gått än. Hmm, vad göra? Vi sätter oss ner i gräset och väntar. Det måste ha sett jätteskumt ut från deras håll, men jag trodde de skulle vara färdiga snart. Det var de ju förstås inte, så vi satt och satt och satt. Kände mig jättefånig, men när vi suttit så länge kändes det ännu löjligare att resa sig helt plötsligt och gå hem, så vi stannade. Till slut drog de sig uppåt gårdsplanen och stod där och pratade hur länge som helst istället. Vi smög då genom hästhagen och bakom buskar och när jag inte såg dem på gårdsplanen kastade vi oss för en sista rusch mot ytterdörren, jag väsande åt hundarna att gå fot med mig. En sekund för sent inser jag att de visst står kvar på gårdsplanen och med största sannolikhet ser oss stryka utmed staketet. Usch vad löjlig jag kände mig. Hela idén med att smyga kändes med ens superfånig, men det var ju så dags då liksom! Om jag var dem hade jag undrat vad SJUTTON den där dåren med hundarna höll på med.