matilada

För två dagar sedan, den 23 juli, somnade Wanda in. 4 augusti skulle hon ha fyllt 15 år. Wanda var alltid glad och viftade på svansen precis hela tiden. Hon var sjuk som liten och eftersom det inte fanns några garantier att det inte var något mer fel på henne blev hon kvar på kenneln. Hon  hade aldrig några valpar, men älskades av alla andras valpar och var som en liten maskot i huset. Jag träffade henne för 5 år sedan, strax innan hon skulle fylla tio. Då var hon fortfarande komplett galen och bara en dåre släppte lös henne på promenader. Klappade man henne grymtade hon belåtet och svansen vevade vildare och vildare tills hon inte kunde hålla sig längre utan började hoppa omkring alltmedan grymtningarna tilltog. Samma grymtningar retade livet ur alla varje morgon vid frukostdags, när Wanda snällt låg uppe på trälådan och väntade på sin tur. 

 

Åren gick och Wanda blev lite lugnare. Vi började ha henne lös ibland ute, under järnkoll. Vi som jobbade där då gjorde det efter ett tag omedvetet, men jag minns när K var ny och vi gick tillsammans med Wanda. Innan hon hade lärt sig hålla koll var det vid flera tillfällen som jag stod och asgarvade på fältet medan K sprintade som en hundrameterslöpare efter en liten fluffig hund, som lyckligt travade på , längre och längre ifrån oss. Den där traven var inte att leka med, the Magic Trot. Toby gör det också. Det ser inte ut som om de rör nämnvärt på sig, men på ingen tid alls är de helt plötsligt alldeles för långt bort.

 

Inomhus lugnade Wanda också ner sig. Hon tillbringade mer och mer tid hoprullad i hallen, ofta med en hög valpar som använde henne som huvudkudde. Det gick att klappa henne utan att hon gick i taket av upphetsning. På sitt senaste besök på kenneln, för ungefär en månad sedan sov hon mest i hallen, men kom glatt in i köket så fort det vankades mat och var naturligtvis med när Daisy och Isis firade sin 15-årsdag. 

 

 Sov gott nu Wanda.