matilada

För några dagar sedan uttryckte jag lite löst en önskan om att någon gång inom en snar framtid ge mig ut på någon sjö och åka långfärdsskridskor. Det är nämligen den enda vintersport som jag faktiskt gillar och själv kan ta initiativ till att utöva. Dessutom tyckte jag att J borde få prova på det!

Lika snabbt som tanken hade dykt upp i min hjärna, lika snabbt försvann den igen när jag fick annat att tänka på, så gissa om jag blev glatt överraskad när världens bästa farfar ringde vid niotiden imorse och undrade om vi ville ut och åka skridskor i Fjällnora. Vädret var mycket fint med blå himmel,  strålande sol och inte alltför kallt, så självklart tackade jag ja :D

J fick låna pappas skridskor och de var väl inte de bästa nybörjarskridskorna, men ett varv runt den lilla plogade banan tog hon sig med mig som moraliskt stöd medan farfar susade runt en av de längre banorna. Sedan tog vi välbehövlig fikapaus i värmestugan med gott te och smörgås och beundrade en vit herdehund som satt utanför. Pinsamt nog kunde varken jag eller J lista ut vad det var för ras, utan det fick vi reda på först när farfar frågade ägaren. Jag skyller på att den såg väldigt gul ut!

Efter fikat gav oss farfar och jag ut igen på en längre tur medan J valde att stå över och istället ta en promenad. Det blev en jättehärlig runda! Tror inte jag har åkt på tre år, inte sedan jag flyttade till England, och jag trodde jag skulle finna det ganska jobbigt i benen och alla muskler jag inte använt på länge, men det gick över förväntan. När jag väl slutade spänna mig blev det mycket behagligt och vi gled fram i lugnt tempo och blev omkörda av alla satsiga skridskomänniskor. Jättehärligt var det! En mycket fin dag.

(och ja, Klara, fortsättning på hemresan kommer. Bara för att du kommenterade ett inlägg ska jag försöka se till att få upp nästa del redan ikväll!)