matilada

2012-05-28
12:18:03

Det var ju varmt...

Det har som bekant varit väldigt varmt de senaste dagarna. Toby, som till skillnad från Ben aldrig känt behov av att bada i varenda pöl, har börjat lära sig att det är ganska skönt att bada. Så till den grad att han nästan står och darrar när jag fumlar med spännen för att släppa lös honom. När han väl är lös kastar han sig framåt och slänger sig i vattnet med stor entusiasm. Sedan kan han vada runt hur länge som helst. Har ännu inte lyckats klura ut om de simmar på riktigt eller om de bara viker ihop benen och drar sig fram utmed botten. Jag misstänker det senare.

Hur som helst. Varmt. Antagligen hade Toby haft en ganska tråkig dag på grund av värmen och antagligen var han ganska badsugen eftersom morgonens promenad var väldigt torr och bjöd på få tillfällen till bad. Det började lida mot middagstid och jag var ute i trädkojan med barnen. Vid ett tillfälle lämnas ytterdörren av misstag öppen och en viss herr T smiter ut. Han håller sig snällt runt kojan, så jag låter honom vara kvar ute. Men det är spännande att bygga en rävfälla och jag går så upp i allt knytande att jag för ett par minuter glömmer bort min odåga till hund. När jag sedan kommer ihåg honom syns han inte till. Jag ropar. Jag slänger på mig skorna och springer iväg och letar i hästhagarna och stallet. Ingen hund. Jag ropar. Inser att han är borta och förbannar mig själv för att jag inte höll koll på honom. Går in och börjar baka en kladdkaka. Efter en liten stund öppnas ytterdörren och Theo ropar: "Matilda, Toby är hemma!".

Går ut och möts av en genomblöt men lycklig Toby. Han hade helt enkelt bara varit och tagit sig ett svalkande dopp i gölen på hygget, 100 meter från huset. Blicken han gav mig sa allt. Han hade ju varit varm och jag tycktes inte vilja ta med honom och bada, så då tog han saken i egna tassar. Vad gör man? Jag börjar undra vem av oss två som är smartast egentligen...


2012-05-18
20:35:11

Vargarna

Vargbesök alltså.
Deltagare: jag, mamma och mormor (+ ett tiotal andra osorterade typer)

Vi hade alla tre fått det i födelsedagspresent vid något tillfälle och det hade ju då varit riktigt dumt att inte åka tillsammans. Vi startade tidigt på morgonen, men tog det väldigt lugnt på nedresan med många pauser, så vi kom inte fram till Kolmården förrän vid tvåtiden. Vargbesöket började klockan 3, så vi passade på att smita in på Tropicariet under tiden. Där var det varmt och skönt och konstigt ljus, så några höjdarbilder blev det inte.







Klockan 3 samlades vi utanför ingången. En karl var så ivrig att han stod och kramade skylten vid samlingsplatsen... Våra guider kom och prickade av alla på listan och uppmanade oss att gå på toa och ha oss, för allt som allt skulle det ta en och en halv timme och det fanns ingen chans till toalettbesök i varghägnet. Sedan gav vi oss av mot vargarna. Guiderna pinnade på bra i täten och gissa vilka som låg först i klungan efter? Den som gått på stan med mig vet att jag inte går långsamt och mamma går snabbare än jag. Mormor i sin tur går snabbast av alla och hade inga som helst problem att hänga på guiderna, trots att hon var äldst av alla.


Vi gick den vanliga vägen in i djurparken, men det dröjde inte länge förrän vi blev ledda in på en spännande väg där vanliga besökare inte fick vara. Då kände man sig speciell! Vi kom fram till en liten stuga där vi blev upplysta om regler och andra viktiga saker att vara medveten om (vargarna var ena riktiga tjuvar; de tog allt löst de kunde komma åt, de gillade att pussas: kom de inte åt ansiktet hoppade de gärna upp, de var speciellt förtjusta i skäggstubb och luddiga tröjor, de var inte blyga för att rota igenom fickor). Alla lösa saker råddes vi att låsa in i stugan och där fick man även låna en jacka om man var rädd om sin egen. Jag lånade en, för jag hade lånat systers jacka för dagen, utan hennes vetskap och jag ville helst inte råka ut för en förgrymmad syster när jag kom hem. Därför har jag en fin Kolmårdenjacka på mig på bilderna!




Sedan var det dags att gå in i hägnet. Vargarna hade redan hört oss och var som bäst i gång med att göra upp om vem som skulle få hälsa först. De kom alla rusande fram till grinden och viftade på svansen, men sedan de kollat in oss drog de sig undan och vi passade alla på att smita in. Väl inne slog vi oss, efter instruktioner, ned på marken och lät vargarna komma fram.



De kändes mer som hundar än jag hade väntat mig. Just de här var en flock på 6 stycken (3 hanar och 3 kastrerade tikar), som hade tagits från mamman vid en veckas ålder. Nu var de 5 år. De var väldigt på och intresserade och nyfikna. Vissa var mer intressanta än andra och stackars mormor blev aldrig lämnad ifred. När hon gick för att fota följde de efter henne som en liten svans ;) Fyra av vargarna var med nästan hela tiden. Hon som var lägst i rang fick inte komma fram och hälsa på väldigt länge och när hon väl fick komma fram syntes det tydligt på henne att hon var lägst. Den sjätte vargen, flockens "hackkyckling" kom inte fram och hälsade överhuvudtaget. Hon smög runt i utkanten och verkade inte så intresserad.


 


Intressantast var vargarnas kroppsspråk. De var otroligt bra på att kommunicera med kroppen och det var verkligen som att de pratade med varandra. Lite skillnad mot våra gula som oftast inte verkar ha en aning om vad de gör och det där med kroppsspråk tycks inte vara något som står högt på deras lista över viktiga saker... Det var intressant att se hur det faktiskt skulle se ut!


Tydligen leker vargar helt ljudlöst också. Det såg ut som att de lekte vilt, men inte ett ljud hördes. Enda gången de säger något är när någon gått för långt och leken ska avbrytas. Tänkte då på Toby och Callie som, när de leker, är så högljudda så man knappt vill vistas i samma rum som dem...


Vidare blev jag lite förvånad över att vargarna inte luktade någonting alls i munnen. Man blev överöst med pussar och det luktade ingenting. Blev efter det väldigt sugen på att sluta med torrfoder och bara slänga åt de gula ett köttstycke tre gånger i veckan. Sedan tänkte jag med fasa på hur mycket Toby skulle behöva äta varje gång för att inte helt tyna bort och idén kändes inte lika lockande längre.


En timme gick snabbt och det sista våra guider gjorde var att försöka få igång vargarna att yla. Det lyckades inte, men det var otroligt hur snabbt alla vargarna samlades när guiderna började yla. Hela flocken kom på en gång och hade kanske börjat yla om inte en av hanarna hade blivit lite för exalterad och började försöka få igång de andra att leka. Sedan tog vi adjö av flocken. Antagligen har de helt glömt bort mig nu, en besökare av 8000 per år, men jag kommer nog aldrig glömma dem.

 

 

Mycket trevlig och intressant dag. Det här är något jag rekommenderar alla att göra! :)