20:32:02
Kul på morgonkvisten
Efter att ha snoozat två(!) gånger (sen när började jag snooza?!), masade jag och hundarna oss till slut ut i mörkret i morse för morgonkissen. Varje morgon går vi igenom ungefär samma rutiner på nästan exakt samma platser och alla hundarna har sina specialla toalettställen. Toby är alltid sist ut av alla och han måste vänta tills de andra bajsat och vi gått den lilla halvcirkeln på gräsmattan innan han kan sätta sig. Alltid på samma ställe, bredvid samma träd. Idag tyckte jag vi cirklade och piruetterade mer än vanligt: Toby i täten, jag efter i kopplet med Ben som ett ankare i andra handen och en lös Sonar bredvid som bara ville gå in igen.
Det var mörkt, det var kallt, jag var trött och det var ganska vidrigt, men efter mycket om och men sätter sig T till slut. Två sekunder senare dimper det ner en KATT från trädet som står två meter till sidan om oss, rätt framför ögonen på Toby, som TACK OCH LOV inte blir så distraherad att han inte kan avsluta det han håller på med. Katten verkar rätt cool av sig och står och tittar på oss en stund och ser ut som om den funderar på om den ska komma fram och hälsa. Innan den hinner komma fram till något definitivt beslut i frågan får den dock tokryck och far rätt upp i luften och klamrar sig fast mot stammen på trädet den just kom ifrån. Dessvärre kommer den sedan liksom ingen mer stans, utan den hänger där ett tag innan den släpper taget, dimper ner på marken och drar i racerfart i en halvcirkel runt mig och Toby och pensionärerna som står en bit bort och förundrat försöker klura ut vad det är som rör sig i mörkret.
När katten drar i hundra knyck blir Toby mycket snabbt färdig och vill dra i hundra knyck efter. Lyckligtvis var han kopplad och jag beredd, så han kommer ingenstans. Sonar däremot, kunde inte motstå och jag blir så paff att hon ens tänkte en syndig tanke, inte mindre reagerade på den, att jag låter henne springa ett par, tre meter innan jag ryter åt henne att stanna, vilket hon förstås gör på en gång. Ben försökte inte dra alls, utan iakttog bara nyfiket hela uppståndelsen.
Sen gick vi hem och åt frukost i väntan på att nattmörkret skulle ge med sig och det skulle bli ljust. Det gjorde det inte innan jag var tvungen att ge mig av till skolan. Och jag tänkte att jag nog borde träna Tobys impulskontroll lite bättre.