19:42:18
Frid
En sån där allmänt dryg och jobbig dag idag där inget riktigt är bra. Sonar har diarré som egentligen började natten mellan lördag och söndag. Hon var lite hängig och slö ett tag och ville inte äta, men i måndags och igår trodde jag hon var på bättringsvägen. Det var hon inte och igår kväll började det om och i natt var vi ute två gånger för att sedan gå ut ungefär en gång i timmen hela förmiddagen idag. Nu verkar det, peppar peppar, ha lugnat sig lite och hon har inte behövt gå ut på ett tag, även om det sist hon gick ut inte syntes någon förbättring.
Ovanpå det är jag förkyld och går och snorar som en annan ko. Jag borde plugga, men det har känts så otrolgt motigt och själva vetskapen har mest hängt som ett mörkt moln över mig hela dagen, utan att föra mycket produktivt med sig. Toby har tjatat om att göra något hela dagen och varit väldigt rastlös. Han och Ben har varit på ett par längre promenader, men Toby är så mycket snabbare än Ben idag att vi fick vänta ganska mycket på Benjamin och vänta är inte Tobys starkaste sida. Det blev många påminnelser om vad han skulle göra, vilket reulterade i en matte som fick lägga band på sig att inte bli sur på honom också...
Men nu. Nu på kvällen efter middagen, när Toby hade lekt som en galning med Linux, så han låg i en liten, alldeles för varm hög och bara flämtade, gick jag och Toby ut på en liten promenad för att svalka ner honom. Toby kopplad och med bara han och jag kunde vi gå i ganska rask takt och sträcka ordentligt på benen. Det påminde mig om när jag i gymnasiet ofta gick promenader i kolmörkret, efter att jag pluggat färdigt för dagen. Tycker det är så otroligt skönt att gå i mörkret; det blir så vilsamt på något sätt när man inte ser någonting.
Som en alldeles extra bonus på just den här kvällspromenaden tror jag att jag såg mitt livs första NORRSKEN! Det var bara svagt och jag trodde det var moln först, men de rörde sig väldigt mycket och skiftade lite, lite i grönt som ändrades till svagt rosa medan jag stod där och stirrade. DÅ kändes det som ett lugn la sig över allt. Norrskenet försvann ganska snabbt och Toby och jag fortsatte runt området. Toby ville inte gå hem och stannade väldigt tydligt så fort jag försökte vända näsan hemåt, men till slut lyckades jag lirka med mig honom. Nu ligger han rätt nöjd i soffan och sover. Jag ska hämta mitt te, som har dragit alldeles för länge, och sen ska vi ta en tidig kväll och hoppas att vi alla får sova gott hela natten.